Laperl

tårarna bränner

bakom ögonlocken när man tänker att julen börjar närma sig. Idag är det första advent och borde vara en glädje att snart är det jul och barnen kommer bli glada och man kan ge dom en riktig jul. Men som alltid när det närmar sig högtider så kommer ångesten krypande. Jag tänker på allt runtomkring och på det som varit.

När jag bodde själv så mådde jag så illa att jag kunde spy när det närmade sig högtider. Min familj ville inte veta av mej och jag kunde inte ta hand om min enda son jag hade då. Överallt såg man lampor lysa och människor sa god jul och gott nytt år överallt. för mej var det aldrig en god jul eller gott nytt år eller en grattis på födelsedagen. För mej såg jag familjer vara tillsammans och ha det gott medans jag ensam vandrade i mitt mörker. Jag ville bara ha min mamma att krypa upp till, hennes famn. Jag VILLE vara en mamma till min enda son, hålla honom intill mej och bara säga hur mycket jag älskade honom, men inte kunde. Jag såg lyckliga människor tillsammans men själv stod jag i kylan som flickan med svavelstickorna.

Än idag följer dom känslorna med mej och illamåendet är ett faktum. jag ser glad ut, jag ser lycklig ut men känslan som tär inuti mej kan ingen se, ingen kan röra vid den och ingen får se den.

En jul/nyår blev gubben uppsagd precis en vecka innan jul och året därefter blev en helvete som jag inte ens önskar min fiende. Båda var arbetslösa och julen som följde där kunde vi inte göra nått för barnen. Pengar fanns inte, maten va tillräcklig för att  mätta dom små. Men vi fick hjälp och den julen kommer jag ta med mej i graven som den bästa någonsin i mitt liv. Farmor kom den julen och fyllde under granen till barnen och fyllde våran kylskåp och frys så vi hade mat. Hon gav oss en julklapp som sent kommer glömmas om någonsin.

Julen får mej att även tänka på alla som sitter idag i den sits vi satt i då. Många barn går idag och kommer inte få uppleva en glädjefylld jul. Det kan vara fattigdom, det kan va en alltför törstig jul hos dom vuxna det kan även va så att dom slits mellan olika familjer och allt barnen gör är att göra dom vuxna lyckliga.

Föräldrar som sitter och sliter och vänder på kronor för att ge barnen nått. Eller våra hemlösa och pensionärer. En ensam mor eller far förälder som hoppas på att få besök denna dag av barn och barn barn men lämnas ensam på boendet med en svidade känsla att va övergiven.

Nej usch nu ska jag sluta skriva. blir bara deprimerande.

Snälla glöm inte ett leende ett hej en snäll komplimang kan göra människan framför dej glad. Glöm inte varandra och er själva. Spring inte som en travhäst med skygglappar på banan. Va som en vildhäst och se er runt.

                                      

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas