Laperl

Så perfekta och pk

Alltså nått jag funderar på är att är det verkligen så perfekt att leva småbarnsliv?

Brukar läsa blondinbellans blogg. En otrolig stark kvinna som nu är ännu starkare och har två barn. Ja alla vet vem hon är. Men tänkte närmare på den här inlägget mamma-minst-prio

Direkt kommer pekpinnar och alla perfekta småbarnsföräldrar fram som annser att hon gör typ helt åt helvete.

Om jag går till mej själv. När jag bara hade grabbarna som idag är 16 och 12 år så var det rena semestern. dom var lugna, gjorde som man sa, busa inte som galningar och inga trots perioder. Jag kunde undra wtf har folk ingen pli på sina ungar när man såg andras leva rövare.

Sen fick jag dom tre sista. Herre min jävla jag har fått äta upp allt jag tänkt och undrat. Dom är överallt och ingenstans, envisa och deras trots och skrik är inte och leka med.

Jag har inte alls den tid för mej själv som jag hade med bara grabbarna, ibland är jag glad om jag får på mej kläderna åt rätt håll. Men jag som person blir fruktansvärt stressad om en unge står och rycker i en eller om man tänkter ja men lite mascara kan man slänga på och då står dom i köket och "diskar". Dom samarbetar otroligt bra ibland.

Men för en "normal" förälder kanske det inte är lika stressande som för mej. Måste jag bli dömd som en sämre föälder för det?

Sen till att vissa barn har större anknytning till en viss förälder. Ja menar det är perioder dom går igenom. Min femåring, fastän jag ammade henne vill hon ständigt ha sin pappa. Där kunde hon bli tyst och där kände hon sig trygg. Men sen vände det och helt plötsligt fick inte pappa ta i henne och nu är hon tillbaka till pappas unge. Ja menar ska jag  tvinga mej på henne när hon inte ville ha mej?

Grabben nu är inne i en mamma period. Han vill inte sitta hos pappa eller bli tröstad av pappa. Så vad ska vi göra? Ska vi tvinga han till att bli tröstad av han? Nej inte riktigt. Utan man får ta det att vissa perioder har dom större anknytning till en viss förälder och då får den andra stå vid sidan om och hjälpa till med nått annat.

Jag verkligen hatar föräldrar som sitter och säger a men gör si eller så. Stoppa upp dom råden nånstans mörkt. Låt mej få hantera min situation och kom inte och på peka hur störande det är när ungen vägrar lyssna och gråter ute. Barn låter, barn finns. Dom är inga skyltdockor och dom har känslor precis som vuxna. Föräldern som redan står och svettet bara rinner om vill inte höra något nedsättande utan låt personen vara. Den utomstående vet inte hur dagen har varit för familjen och va fan vet personen om tex ungen inte sovit på hela dagen, är allmänt tjurig eller kanske tom sjuk.

Så även fast det är jäkligt jobbigt att lyssna på barn som är ledsna så för fan respektera föräldern som försöker hantera situationen. Kom inte med massor av "snälla" råd utan låt dom vara.

 

                                                  

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas