Laperl

Rosa eller blå?

Jag är inte en sån där genusmedveten förälder som tänker på att inte köna barnen och se dom utifrån hen. Det jag däremot gör är att tänka på dom utifrån den individ dom är.

Man säger så vacker "tjejer är så lugna och pojkar busiga" Ohh give me a break and shut up!

Mina pojkar har varit så lugna och stillsamma och tjejerna är som tre orkanen Katrina.

Klädmässigt är jag bara snål. Min yngsta är min absolut sista. Ingen mer unge kommer komma från den här kroppen. Så varför i hela fridens namn ska jag gå och köpa en helt ny garderob till honom för att det är en pojke. Han kan lika gärna ärva tjejernas. Kläder som kläder liksom. Sen att det råkar vara färger som sägs inte passa en pojke va fan har det med nått att göra.

När tjejerna får ha på sig klänning (som jag tycker är grymt opraktiskt på lekande barn) så blir han galen om han inte får. Vad ska jag göra? Säga nej du jhhar en snopp mellan benen så du får inte. No Way!

Ingen av barnen ser nått konstigt i att han har klänning på sig utan snarare har dom undrat varför pappa inte har det. Då har vi bara förklarat att det inte finns i hans storlek. Jahap liksom.

Hans kulor och slang hänger och dinglar där fast han har haft klänning och rosa. Fastän han leker med dockor och sitter gärna och kramas.

Varför är det helt okey att tjejer kan vara pojkflickor men inte killar flickpojkar? Vem bestämmer vad som är flick och pojk egenskaper?

Likadant med leksaker. Köper det jag tror dom gillar. Inte ahh det är en flicka måste ha kök, dockor och sånt krafs. Eller det är en pojke måste ha bilar, gevär eller sånt krafs. Här hemma har dom allt och dom leker med ALLT. Ja förutom när dom inte leker rivningsfirma då demolerar dom mer än leker.

Ur jämställdhets vinkel så gör vi båda allt här hemma. Inget vi medvetet tänker på utan bara blir så. Jag älskar att skruva med nya möbeln gubben gillar när det ser fint ut hemma. Han är den mjuka gosiga som dom oftast söker tröst hos medans jag är mer "ähh ställ dig upp du glömmer innan du blir gift" så det har resulterat i att dom är mer pushiga, på och självsäkrare runt mej. 

Tjejerna lär jag medvetet att dom äger. Dom är bäst, störst och vackrast men inte lagt nån vikt vid hur dom ser ut. Jag lär dom att deras ord är viktigt och att ta plats. Det gör dom också.

Jag lär inte dom att vara passiva. Utan är nån dum mot dom eller inte lyssnar när dom säger nej. Se till att dom lyssnar säger jag då. Och lyssnar dom inte fortfarande smäll till på käften. Ja jag lär dom det. För hur ofta får man inte höra tjejer som kommer och klagar " kalle lyfte på min klänning men jag vill inte. Men han är en pojke dom är sånna" Dra åt helvete liksom. Annan variant är " men han tycker om dej" Ehmm är det kärlek när pojken drar henne i håret slår henne retas eller tafsar? Bra grund som vuxna sen. Ett nej är ett nej no matter what.

Men du tränar och bantar? Hur reagerar dom på det? För det första så bantar jag defetivt inte. Passar inte mej. Mat är för gott för att avstå. Tränar gör jag för att bli starkare och det har jag sagt till dom (efter 3 täta graviditer med foglossningar från helvetet där man inte kan röra på sig så blir man svag). Det säger dom också. Dom vill träna för att bli stark som mej.

 

Aldrig påpekar jag kroppen framför dom. Deras kropp är inte för att bedömmas av nån. Och det ser dom från mej. Jag hoppas dom tar med sig det i framtiden när normen börjar komma ifatt dom.

Jag ser barn som barn. Inte kön. Vissa barn är mjukare och vissa gillar att vara burdusa.

Jag vill bara att dom ska växa upp i den här bubblan där alla är lika. Det finns ingen skillnad mellan könen.

Jag hoppas djupt och innerligen att dom tar det dom får här hemma med sig.

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas